I dag var det dags att redovisa grupparbetet nr 2 som vi hade i socialpsykiatrin där vi hade kvinnohuset. inte nog med att man redan kännde sig berörd efter själva besöket  och man  var löite arg o samanbiten över hur vissa saker kunde ske o var på vissa sätt så intyräffade det oförväntade. Under våran redovisning som vi har så uppmärksamar jag en tjej i klassen hur hon börjar fladra med blicken och känner sig lite otryg. MEn tänker inte mer på det. vi fortsätter. efter ett tag så  vill hon tilllägga o säga en sak allt är tyst o blickaran förs mott henne.
Hon sägar några ord och brytter sedan i hopp. Det vissar sig att denna tjej i våran klass har nyligen sutit i dena situation. Vilket man ändå vet kan draba vem som  så varför inte någon i våran klass men det var inget som vi var förberdea på. Det slutade med att hon gick utt o vi tittade på varandra tog djupa andetag o fortsate för läraren gjorde teckan på det. efter en stund kommer  hon in o fortsättar vara med under våran redovisning.
Väldigt starkt gjort av henne tycker vi. och vi alla i våran grupp satt med klumpen i halsen och tårar i ögonkanelerna.  Tänk vilka livsöden vissa av oss har. Jag har mitt min sambo har sitt o så får  våra barn sinna. Men man hoppas ju att ingen sak bli utsat för något sådant så att man måste fly hemifårn för att man blir misshandlad.  Så jag känne rmig lite ner o off nu. så det blir att äta mat och sedan lässa lite till proven vi har o se på tv.